Högsta domstolen (”HD”) meddelade 25 april 2024 dom i målet ”Banköverföringarna”, NJA 2024 s. 255. Avgörandet lämnar vägledning för bevisfrågor rörande när egendom ska anses härröra från brott eller brottslig verksamhet, det vill säga avseende det s.k. förbrottsrekvisitet för penningtvättsbrott.
Enligt 3 § lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott förutsätter ansvar för penningtvättsbrott att det vidtagits viss åtgärd som syftar till att dölja att pengar eller annan egendom härrör från brott eller brottslig verksamhet eller till att främja möjligheterna för någon att tillgodogöra sig egendomen eller dess värde. HD klargör att samma beviskrav som i allmänhet tillämpas i brottmål även gäller avseende prövningen om egendom härrör från brott eller brottslig verksamhet. Det innebär således att det ska vara ställt utom rimligt tvivel att egendomen härrör från brott eller brottslig verksamhet.
HD anför att när det görs gällande att egendom härrör från ett brott måste åklagaren visa att rekvisiten för en brottsbeskrivning är uppfyllda. De specifika omständigheterna rörande brottet som tid, plats, brottsutbyte och gärningsman behöver däremot inte vara klarlagda.
I fråga om ett påstående om att egendom härrör från brottslig verksamhet kan beviskravet vara uppfyllt även när det inte är möjligt att konstatera att rekvisiten i en viss brottsbeskrivning är uppfyllda. HD konstaterade att det då på annat sätt måste stå klart att egendomen har brottsligt ursprung. Som exempel nämns när det framgår att egendomen härrör från verksamhet som innefattar en viss typ av brottslighet, exempelvis förmögenhetsbrott utan att det kan specificeras om det är fråga om bedrägeri, utpressning eller annat brott. Som ett annat exempel nämndes medel som härrör från ett kriminellt nätverks verksamhet inom vilket det är klarlagt att olika typer av brott begås, men oklart vilket av dessa brott inom verksamheten som medlen härrör från.
HD resonerar kring att ett påstående om brottslig verksamhet i ett avseende kan innebära att det är lättare att styrka kopplingen till något brottsligt, men menar att det i ett annat avseende krävs att mer bevisas i och med att det måste visas att det brottsliga skett inom något som karaktäriseras som en verksamhet. Domstolen betonar även att beviskravet innebär att det i princip ska vara uteslutet att egendomen är åtkommen på ett sätt som inte är brottsligt. Att den tilltalade inte kunnat lämna en tillträdsställande förklaring till sitt innehav av egendomen anses i allmänhet inte tillräckligt. Det kan emellertid vara en bidragande omständighet till en slutsats om att egendomen är åtkommen på ett brottsligt sätt.
Den 24 oktober 2024 meddelade HD även dom i målet ”Mammans näringspenningtvätt”, B 1793-23. Avgörandet rörde bland annat kopplingen mellan straffvärdet av näringspenningtvätt och straffvärdet av förmögenhetsbrott.
I målet behandlades bland annat kopplingen mellan förmögenhetsbrotts straffvärde och näringspenningtvätt. HD uttalade härvid att vid näringspenningtvättsbrott behöver åklagaren, till skillnad från vid penningtvättbrott, inte styrka att egendomen härrör från brott eller brottslig verksamhet. För straffansvar räcker det att gärningen skäligen kan antas ha vidtagits i syfte att dölja penningtvätt, och gärningen är straffbar även om det senare visar sig att egendomen inte härrörde från brott eller brottslig verksamhet. Med detta i beaktning, anförde HD att vid näringspenningtvättbrott kan straffvärdet inte på samma sätt som vid penningtvättsbrott kopplas till straffvärdet hos förmögenhetsbrott. I stället bör det risktagande som gärningen innefattat och gärningsmannens roll i brottet beaktas.