Nordia Law

NORDIAs försäkrings- och skadeståndsgrupp sammanfattar praxis från VT24

Inledning

Sommaren närmar sig och det är därmed passande med en kort summering av det första halvårets avgöranden från Högsta domstolen på försäkring- och skadeståndsrättens område. I denna artikel, som utgör del i en kommande artikelserie, kommer vi att belysa avgörandena ”Möbelvaruhuset i Boden” samt ”Behandlingsskadan II”.

Högsta domstolen mål T 4849-22 ”Möbelvaruhuset i Boden”, 2024-01-25

Ett snötäckt tak rasade in på ett möbelvaruhus och orsakade omfattande egendomsskada.

Sedan den skadelidande begärt ersättning från sin allriskförsäkring har Högsta domstolen prövat om skadan var en sådan ”plötslig och oförutsedd fysisk skada på egendom” enligt försäkringsvillkorens mening som förutsätts för att försäkringsfall och därmed rätt till försäkringsersättning ska föreligga. Att en skada ska vara ”plötslig” innebär enligt Högsta domstolen att förloppet är momentant. Att en skada ska vara ”oförutsedd” innebär enligt Högsta domstolen att skadehändelsen inte får vara något som det finns anledning att räkna med.

Vid bedömningen av aktuell skada konstaterade Högsta domstolen att de skador som uppkom när taket rasade in var i det närmaste omedelbara. Det var därmed fråga om en ”plötslig” skada i försäkringsvillkorens mening. Då det i målet inte framkommit att någon i den försäkrades ledning hade kännedom om omständigheter som innebar att skadan i någon rimlig mening varit möjlig att förutse, var skadan även ”oförutsedd” i försäkringsvillkorens mening.

Avgränsningarna om ”plötslig” och ”oförutsedd” fysisk skada är vanliga inom allriskförsäkringar.

Högsta domstolen mål T 7691-22, ”Behandlingsskadan II”, 2024-05-08

En patient drabbades till följd av en operation av ett smärtsyndrom samt, enligt patienten, därmed av åtföljande besvär. Patienten begärde ersättning från patientförsäkringen.

Förutsättningarna för patientskadeersättning följer av patientsskadelagen. Regleringen innebär bland annat att ersättning ska lämnas om det föreligger övervägande sannolikhet för att en skada har orsakats av en behandling, under förutsättning att skadan kunnat undvikas genom ett annat utförande av det valda förfarandet eller genom val av ett annat tillgängligt förfarande som enligt bedömning i efterhand från medicinsk synpunkt skulle ha tillgodosett vårdbehovet på ett mindre riskfyllt sätt (s.k. behandlingsskada).

Det är patienten som har bevisbördan för att en behandlingsskada föreligger. Av patientskadelagen framgår att ett lindrigare beviskrav tillämpas i fråga om orsakssambandet.

I målet har Högsta domstolen prövat vilket beviskrav som ska tillämpas för att patientens skada hade kunnat undvikas. Den omständigheten att bedömningen i regel berör komplicerade medicinska förhållanden där patienten i stor utsträckning har att luta sig mot bedömningar av läkare med särskild specialistkompetens, vilka sinsemellan kan ha skilda uppfattningar, talar enligt Högsta domstolen i sig för en lindring av beviskravet.

Högsta domstolen anser vidare bland annat att ett lindrat beviskrav förenas väl med lagregleringens utformning och Patientskadenämndens tillämpning.

Mot denna bakgrund bedömde Högsta domstolen att ett lindrat beviskrav ska tillämpas och att beviskravet för patienten därmed är att det ska föreligga övervägande sannolikhet för att patientens skada hade kunnat undvikas.

Framåtblick

Försäkrings- och skadeståndsgruppen på NORDIA kommer att fortsätta vår bevakning av intressant praxis och andra nyheter på vårt område.

Vi kan exempelvis notera att Högsta domstolen har meddelat prövningstillstånd i ett mål om skadestånd som aktualiserar frågan hur bedömningen av om en rådgivare agerat vårdslöst förhåller sig till den skadelidande uppdragsgivarens egen medvetenhet om sitt risktagande. (Svea hovrätts mål T 11525-21). Det kan antas att domen i detta mål kommer att meddelas inom en inte alltför avlägsen framtid, kanske redan under kommande höst.

Avslutningsvis vill vi såklart passa på att hälsa alla en trevlig sommar.